Sitter och tittar på medan ena foten vickar. Högar av kompendier på skrivbordet. Plugga mig, sjunger högen, plugga mig hårt och länge, min pluggare. Sirenernas sång från en hög på mitt skrivbord? Som nagel mot griffeltavla; sån sång får mig inte att glömma vem jag är och vart jag är på väg. Frågan är svaret, säger filosofen. Jaha. När skaffade jag mig en klocka som tickar? När började min hall gå i sepia? Var tar Grodan Boll vägen nu? Suck… Sitter och tittar på medan ena foten vickar.

Vår dyrkade kapten är död och vardagen blev ytterligare en nyans gråare. Here´s to dat ole time religion.

Knappa nyanser, ett atmosfäriskt tassande i periferin. Peter Hammill viskar sig igenom låt efter låt, röst som en visptrumma. Jacksons dubbelsax småfiser i tesalongen, Bantons orgel på valium, Evans trummar som flicker niger, blygt och försagt. En skiva för fågelskådare på romantisk date. Tända ljus, rött vin, putsade servettring—… Vänta lite nu! Det är Pawn Hearts vi talar om. En av musikhistoriens mest sinnesrubbade skivor. Ljudet av kollektivt nervsammanbrott. Uppblåst bortom all anständighet. En popmusikens milstolpe om ni frågar mig, en motbjudande uppkastning om ni frågar nästan alla andra. Nåja, nästan alla andra har fel. Jag tänder ett ljus, häller upp ett glas rött och slänger nonchalant fram några ornitotologblaskor på kaffebordet. På med Pawn Hearts. Sedan dukar jag upp till romantisk middag. För en. 

Har nån fördömd frimärkshippie spetsat morgonkaffet… känner mig eljest… urfasad å i snea perspektiv… släck solen, släck solen…

En söndag vigd åt vila. Kopp te, god bok, promenad. Man traskar in på stadsbiblioteket. Bläddrar förstrött i poptidningar. Jäspar. Släntrar in i filmavdelningen. Lånar en DVD. (… Du overkliga, undanglidande söndag…) Man går hem. Lägger sig i soffan. Trycker på play. Haneke, Det vita bandet. Två och en halv timmar senare: befriad från ditt dimmiga, tredje personliga tillstånd. Du är urlakad, utvidgad. Som Kjell Höglund uttrycker det, ”det är skönt att våga bli förtvivlad, känna sig verklig”… Tja, sen blir man trött. Man blir trött och går lägger sig.

Säg det barn som inte får höra att änglarna spelar harpa i himlen. Bilden av dessa esoteriska keruber i dårpippilinnen har slagit rot i vårt kollektiva medvetande och ska troligen tjäna som vindskydd när det blåser hårt. Själv har jag svårt att finna en mer motiverande faktor för att konsekvent synda och göra ont. Kanske bättre genomleva sina dar på jorden i ett själviskt, brottsligt kaos för att slippa ha ett moln som huvudkudde och i evighet utstå Jinders nyckelharpa. Ett kort infernaliskt helvete på jorden för fripass från ett evigt i himlen. Varför inte? Men just som jag ska hämta kofot och rånarluva slår det mig att jag som barn också fick lära mig att den som Gud älskar dör ung. Alltså: Gud älskar sex, droger och rock’n'roll. För att inte tala om reggae. Ja, Gud måtte formligen dyrka reggae. Med undantag från Scratch (som i år fyller 141 och antagligen inte ens erkänns som Guds avbild) plockar fader vår hem sina jamaicaner strax efter de lärt sig toasta, dubba och röka på. Himlens vita tussar är inte moln, det är gräspuffar! Ljudet i tunneln är inte glissando, det är ska! Va bra! Men jag tappar spåret; Prince Far I är ämnet för dan. Prince Far I är inte bara känd för sitt hypnotiska mässande, utan också för sin artighet och goda uppfostran. Det gillar jag.

Systrarna Shirley & Dolly Collins mästerverk Love, Death & the Lady på repeat. Näpen folkmusik? Nä, icke alls. Kärlek och romantik som en snara runt halsen.

28 oktober 2001. Jetlaggad, just hemkommen efter en halvårs förvisning i New York. Vilar några timmar, på med finskor, in till stan. Nu är det dags: Fall på Sticky. Men först öl på Jord. Sluter upp med en vän, tömmer några glas, får syn på Mark E. Smith i ett hörn. Han är sur och ser ut som ett berusat russin. Runt honom ett entourage av tillfälligt accepterade bandkollegor. En av dem ska nästa dag bli sparkad på väg mellan Göteborg och Stockholm. Inga konstigheter, business as usual. Falls general är både domare och bödel, minsta oförrätt straffas med kicken. Klarar man sig kvar över ett år ses man som långtidstjänare, en sann Fallveteran. Dumdristig av öl och jetlag kliver jag fram och hör mig själv jollra nåt om att Peter Hammill och Jaki Liebezeit ska släppa skiva tillsammans. Vet att CAN och VdGG hålls högt av Mark E. – men än sen? Mark kanske just idag är hormoniellt rubbad och hatar Jaki Liebezeit. Han kanske, med visst fog, störs av att en halvidiot släpper ut sina sista hästar ur stallet just där han står och njuter sin öl. Jag stålsätter mig för en knytnäve i planeten. Inget händer. Istället börjar han prata; jag vävs snabbt in i en sluddrig vokalgröt utan mål och riktning. Berusad mancunian eller gammeldansk? Vad vet jag. Antagligen nån slags respons på mitt tillkännagivande. Det ser i alla fall ut som att de 20-25 ord jag yttrat var just de Mark E. bestämt sig för att acceptera idag, att jag så att säga kommit åt hans flippknapp. Jag nickar. Jag ler. Säger väl hej – och går. Någon skiva mellan Peter Hammill och Jaki Liebezeit har aldrig varit aktuell. Jag är en usel lögnare och kommer att brinna i helvetet. Men jag kommer brinna med vetskapen att jag överlevde en tete a tete med Mark E. Smith.

Vaknar upp 06.22 av att grannen gör en imitation av en apa. Trycker in öronproppar och somnar om. Vaknar två timmar senare och sätter på Olle Adolphsons Okända djur.

Hat, girighet, ärelystnad, svartsjuka, lidelser, begär, missunnsamhet, konkurrens, översitteri, baktaleri, kryperi, pedanteri, sofisteri, frimureri, lobbyister, kapitalister, kommunister, konkubiner, rasister, uteliggare, golfare, stekare, pundare, tandläkare, präster, fänrikar, konformister, nudister, fattiglappar, bohemer, syntare, riskgrupper, äventyrare, stress, deadlines, kritiker, kolumnister, talare, tyckare, hippies, yuppies, rappare, misantroper, estradörer, demagoger, spöken, absolutister och pudlar med benpuffar  - bara några exempel på trassel som söker sin orsak. Nämentitta, här har vi ju den. ”För mycket och för lite samt brist på te och sympati.” Gott. Alles klar.

Föreställ er en bondgård. Tänk statare, tänk höst. På gården bor bonden och bondmoran. Bonden är anspråkslös, gillar rovor och öl. Bondmoran är anspråksfull, gillar snittar och vin. Han fnyser och smackar, hon fnittrar och smuttar. En dag fyller bonden år. Bondmoran ger honom ett present. Det är ett metspö. Bonden fnyser: ”Köp mig ett ridspö och jag får hybris.” Bondmoran fnittrar: ”Det är ett metspö.” Bonden fnyser: ”Det är ett ridspö.” Han reser sig hastigt upp, beordrar fram droskan och lämnar herrgården.

”När klockan ringer är rasten slut. Man kan inte leka hela livet.”                    - Ulla-Stina, lärare, klass 1-3

Wire är ett torrt band. Pink Flag, 154 och Chairs Missing låter alla som gjorda för arkiv. Gråpunk för åderlåtna, svanesånger för män i väntkurer. Jag undrar: vad gör Wire när de inte släpper skivor? Dricker te med mjölkulver? Läser dammiga luntor om Weimarrepublikens fall? Gömmer sig för kvinnor? Ja, antagligen. Men nu händer det grejer! De har lyft sina instrument, stigit in på kontoret och börjat administrera igen. Resultat: Red Barked Tree, nytt album, tralala. Men det dröjer och tar tid. Vänta och vanka, vanka och vänta. Det knäpper i lederna, läpparna torra som fnöske. Måtte min långa ökenvandring belönas med en torrlagd oas.